Hårdast i stan. 



Idag var det backpacking i ordets rätt bemärkelse för hela slanten.

Klockan ringde sju i morse vilket motsvarar 1 på natten svensk tid. Som tur var har vi lyckats vända dygnet lite så det var absolut inga problem egentligen.

Nummer ett var att stuva in all packning för att ta sig till The Plaza där bussen skulle gå ifrån.

Ja det är ju det här med packning, Ojoj vad grejer det är att dra på. Många ryggsäckar, rullväskor och vagnen.



Med en fullpackad taxi där väskor både låg i bagaget och i framsätet så tog vi av. Chauffören trodde att vi skulle till flygplatsen så det var tur att han tog upp det så vi hamnade på rätt ställe tillslut. Självklart var vi ute i tid och var vid bussenterminalen en halvtimme innan avgång.

Det var nu det slog mig att vi helt plötsligt har blivit backpackers. På terminalen var det kids under 30med ryggsäckar som reste runt. Alla tyckte vi var så coola som reste så här med våra ungar.

När bussen kom så fick vi kämpa för att få in alla väskor i de redan rätt fulla bussen. Stor buss lite packutrymme kan man säga. Bussen i sig var helt okej, det gick iallafall att fälla sätena, all annan lyx utgick.



När vi satt oss tänkte vi att nu ska vi bara sitta och åka i några timmar och fällde bak stolarna. Men så fel vi hade, efter Ca 50min precis när Silas somnade så ropade busschaffören ”passes only” och alla rusade av och in i terminalen för dolk som skulle lämna Singapore. Köerna ringlade sig långa, och så klart när man närmade sig så vart någon tagen framför oss och vi stod helt stilla i 20min. Såg de andra från bussen i köer runt oss ta sig igenom medans vi bara stod stilla. Men vi hade två donnor från Argentina från bussen i samma kö så det var iallafall inte bara vi som skulle bli sena att hoppa på bussen igen.

Det stoppet var ju egentligen självklart, men tidigare när jag passerat gränser så har de kollat passen på bussen.

Nu var vi iallafall tillbaks på bussen och rullade vidare mot Mersing. Men icke, just när skorna åkt av och man gjort sig hemmastadd så ropade chauffören ”bags and passport”. Helvete, hörde jag rätt, ska alla väskor av.

Visst var det så, alla väskor skulle av och in på en terminal och röntgas etc. Så det var bara ta sitt handbagage och sen slita ur alla väskor från lastutrymmet.

Som tur var hade vi börjat snacka med en ung härlig tysk med namnet Andreas som var en riktig gentleman. Redan på bussterminalen där bussen skulle gå hade vi börjat snacka, var ofrånkomligen eftersom att Hugo lekte runt honom då.

Han var en riktigt sympatisk kille som hade varit ute på resa i två månader och hade minst ett halvår kvar på resande fot.

Han hade frågade oss direkt om vi behövde hjälp att bära något eller dyligt. Just då hade jag avböjt, men nu när vi stod utan för bussen med all packning igen så sa jag självklart ja.

Han tog med ett leende emot silas 25kilos tunga matväska, vilket underlättade mycket för oss. Sen skulle vi trängas in i en hiss med allt detta. Råkade nästan mosa en liten kvinna när jag pressade mig in i hissen med en 90L väska på ryggen.

Dags att köa för att visa passen igen, och denna gång med väskor hängande runt en. Hade så gärna velat tagit bild på det, men avstod eftersom jag redan på passkontrollen innan fick en ordentlig utskällning för jag tog kort. Så det var bara att visa upp när man raderade bilderna (de hamnade ju bara i raderat mappen så här enkla att återställa).



Till slut vart det våran tur att visa våra pass, allt det gick givetvis bra, men tog sådan tid eftersom passkontrollanten mest pratade med sin kollega. Men allt gott.

Vi följde Strömmen vidare mot utgången. Alla bara gick förbi bagekollen och vi hände på. Men givetvis vart vi indragna i tullen och behövde skanna av alla våra väskor. Några kilo vällingpulver och grötpullver i silverpåsar, och en massa mat. Bara de inte ber oss att packa upp allt eller tar allt.

Men icke de bara garvade och gjorde tummen upp och kallade oss heavy backbackers.

När vi kom ner till bussen igen var alla redan uppsatta och redo. Men fick vänta lite till då bussen behövde backa ur sin parkeringsslott så att han kunde öppna en bagagelucka till åt oss. In med allt igen sen på med handbagaget och ungar på bussen.

Detta är självklart en lek om man reser ensamma men med 2 barn varav den ena inte går så blir det en aning tuffare, dock så gick allt smidigt för oss efter som Hugo och Silas är världens enklaste att med sig.

Väl på bussen kollade alla uppmuntrande på oss och gjorde tummen upp. Tror ändå att vi gjorde så att ungdomarna såg att det finns hopp även om man skaffar familj. Eller så tvärt om, vad vet jag.

Efter det stoppet så rullade allt på i bra takt. vi trodde att bussen kanske skulle göra ett stopp för lunch, resan var ju ändå dryga fem timmar. Men icke sa Nicke. Dock hade vi safe:at och hade med oss mycket gottigotti. Resan fortlöpte hur enkelt som helst, Hugo sysselsatte sig själv och silas somnade tillslut om igen.

Slutligen stannade vi på Mersings busstation och klev ut ur bussen och välkomnades av blåhimmel, gassande sol och vildkatter.



Allt hade gått så bra, det ända jag oroade mig för var att vi inte skulle få båtbiljetter över till Tioman i morgon. Andreas, ni vet tysken hade skrämt upp mig lite genom att säga att när han köpt biljetter på nätet så var de nästan slut. Och vi ville ju så klart helst slippa en dag till i Mersing vilket bygder en mer hotellbar hör medan vi förlorar en redan betald natt ute på Tioman. Så jag körde ett tjurrus fram till kuren där man köpte biljetter och fick tag i fyra stycken utan problem.

Mersing är egentligen en knutpunkt för båtar till alla paradisöar som ligger utanför, en av dem är Tioman dit vi tar oss i morgon. Trots att staden är liten så älskar jag den på något sett. Och den kröns av en Mersing skylt exakt som Hollywood har sin skylt.



Trots det bara var ca 250 meter till hotellet så hämtades vi av en minivan som körde oss fram till dörren. Väll där fick vi nyckeln till Gual Suite som var vårt rum för natten. Och det var verkligen en svit, iallafall om man ser till storlek. Ca 80kvm fördelat på två rum. Hugo vart så taggad när han skulle få ett eget storebrorsrum och firade det genom att hoppa extra mycket i sängen. I Singapore var rummen mindre men lyxigare, men tror nästan att jag föredrar större och lite slitet.

Det var så varm och hotellet vi bodde på saknade pool och vi var så varma och badsugna. Vi frågade i receptionen om var man kunde bada, och de var så snälla att körde oss till ett annat hotell och fixade att vi fick bada där. Poolen var så varm och skön och utsikten grym. Roade oss där lite över en timme sen ringde vi dem för att bli upphämtade. Service nivån här i Malaysia än så länge inte gott att klaga på de är verkligen så generösa och alerta.



Men tror inte det brukar hänga så många unga blonda skandinaver här, folk stannar med bilarna för att få ett kort med Hugo här, och tanterna nyper honom i kinderna.

Annat mot Singapore är detta med renligheten här är det inte så noga med det om man säger så.

Dock är den största skillnaden mot SG priserna, helvete vad billigt det är här i jämförelse. Exempel ett är att vi åt på Kfc i SG för 190kr och tog samma menyer här och det vart 70kr. Vi lämnade in all vår smutstvätt för tvätt på hotellet, fick det tillbaks vik och packat för 8kr, helt otroligt.



Åkt från dyraste landet till typ det billigaste, det är en klassresa det.

Nog om detta i morgon drar vi från allt vad stad heter ut till paradis ön Tioman, håller tummarna för att vädret blir okej.

Går två båtar om dagen, vi ska ta den senare som åker kl 12. Efter det blir det lågvatten och bokstavligen allt vatten försvinner.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lejon med utsikt, och hemfärd

Hepatit hit, å hepatit dit

Definitionen av "Dålig Tajming"